lingalena.blogg.se

Min mormor var enda barnet i sin familj. De bodde på Högbergsgatan 10, mitt emot Katarina kyrka, som också är platsen för min planerade begravningsceremoni. Jag sjunger gärna och ofta opera, men varje vecka sjunger jag också i Katarina vokalensemble. På så sätt växer ständigt relationen till denna vackra kyrka.

Kanske har jag, och flera andra på denna del av släktgrenen, fått våra sång-gener från mormor. Hon hade en så fin sångröst och älskade att sjunga. ”Plocka vill jag skogsviol” var en av hennes favoriter, som jag ofta sjöng för henne under hennes sista levnadsår. I mina barnaögon var mormor världens snällaste person. (Hon var dessutom en av få gifta kvinnor i sin generation som yrkesarbetade.) Mormor var dessvärre inte särskilt lycklig i sitt äktenskap, men gladde sig åt sina två döttrar. De fick i sin tur fyra barn vardera.

Jag och mina tre syskon har tillsammans tolv barn. Mina äldre syskon har hunnit få elva älskade barnbarn. Tillsammans med partners och annat ”löst folk” blir det en grupp på 111 personer som alla var och en på sitt sätt finns i mitt liv tack vare en enda flicka på Högbergsgatan 10!

Mormor själv är död, även morfar. Min älskade mamma dog 2001, men i övrigt lever alla från mormors gren.

Släkt. Familjer. Anhöriga. Inkärade. Bonuspersoner. Nya barn. Har funderat mycket över dessa ord under perioder i livet då jag känt mig undrande, ensam, famlande, svirrande.

Elsa Beskows berömda saga om minsta prinsessans träd med guldäpplen, handlar om önskan att ha något fint att ge och drömmen om en mottagare som uppskattar gåvan.  

Finns det något äpple i min trädgård som duger att bjuda på? Jag vet förresten inte om guldäpplen är det som jag vill ge till alla viktiga och kära personer, eller om det är personerna själva som är äpplena. Lite ska vara kvar att filosofera kring. Helt säkert är det värt mer än guld, att få livet kantat av alla de äpplen som växer på mormors gren, via blodsband eller till följd av nätverk som byggts upp.

I den situation där jag befinner mig nu har min syster utan tvivel en speciell plats. Onekligen är det för mig en vinstlott att ha en omtyckt storasyster som månar om mig och dessutom jobbar inom vården (rekommenderas.) Och mina barn, min man, nya barn, kusiner och alla andra... Ni betyder så otroligt mycket allihopa. Tack, mormor!

Lägg sedan till: andra släktgrenar (på pappas sida, på morfars sida, på makes sida), sångarvänner, kollegor, grannar, kompisar and the rest of you. Så mycket kärlek!

Grupper med starkt G - som i Gemenskap - är inte bara en tillgång för den som åker iväg, utan lika mycket för dem som är kvar. Vilken tur för mig att ni kommer att ha varandra!😊

Info och notes

Mest utmärkande i denna period är att jag har fått bekanta mig med så kallad fatigue. Det är en extrem form av trötthet som inte liknar någon annan trötthet. Det är därför näst intill omöjligt att förstå hur det kan upplevas. Antagligen skiljer sig det sig mellan olika individer också. Det går inte att vila bort tröttheten, men rätt så ofta behöver jag lägga mig och sova 10-15 min, om jag hinner lägga mig innan jag somnar… Dessemellan är det som att vara täckt med blytyngder, simma uppströms i trögflytande sirap utan någon energi, samtidigt som det gäller att hålla sig vaken. Ungefär. Tillkommer några portioner vinglighet, liksom full och yr. Huvudet blir helt bedövat. Det som hjälper ibland är att gå ut och gå, gärna i uppfriskande temperatur mot kinden. Svårast är att sitta och stå stilla, att skriva, att läsa. Medan jag skrev de senaste raderna har jag gått ifrån datorn och gjort allehanda rörelser. Jag passar på, som professionell i ämnet, att prova ut vilka typer av rörelser och lekar som är mest effektiva för att väcka sig, inklusive olika skrattövningar. Nu ska jag prova att hoppa kråka med skratt. Resultat: absolut! Det ger mig några minuter. Lite omständligt, men det kan inte hjälpas. Tidigare på dagen var jag på brunch med en av sönerna. Jag tror att han uppskattade att det just då räckte med att ställa mig upp då och då. Inga kråkhopp.

Som tur är ökar energin något framåt kvällen. Eftersom de flesta sångrep och många andra ”viktiga” aktiviteter ligger på kvällstid underlättar det. Egna sångrep och uppvärmning etc sker bäst under promenader utomhus, det jag kallar sånggång. Ett inslag i miljön, men folk är redan vana vi just detta. Fram till lunch går det inte att vara stilla alls, då somnas det direkt. Jag varvar cross, skrivbordscykel, små turer runt huset i huset, längre turer runt huset, vad som helst, hålla igång, bara jag inte somnar. Tandborsta avloppet, torka ur ett skåp, yviga rörelser, sortera böcker, bära saker. Tills att det ändå behöver bli en liten tupplur. Frukosten intages därför med fördel på gående fot. Samtidigt är jag väldigt glad för att det nu går bättre att äta än för ett par veckor sedan och att det till och med finns några saker som smakar gott. Det är inte helt lätt att äta lika mycket som jag och sjukdomen gör av med.

Komiskt nog fick jag en förfrågan från SVT om att vara med i ”TV Vaken”. Det går ut på att ägna sig åt beteenden som ska hålla deltagarna vakna. (I detta fall framför allt mig själv!) Det är endast 12 min sändning och ligger vid 22-tiden så jag sa ja.

Jag provar nu en kur med kortison som kan hjälpa mot fatiguen. Det kan innebära att jag blir rätt speedad, men hur roligt det än är att hoppa kråka så längtar jag till liten pust av vaken energi. I bästa fall kan jag lämna sirapen och få lite mer aptit också. Det lockar.

I övrigt blev den senaste cellobehandlingen inställd pga för dåliga värden (vita blodkroppar). Det var för all del skönt att få återhämta mig lite mer. Sammanlagt har jag nu gjort tre intravenösa behandlingar och senast jag skrev satt håret stadigt och bra på huvudet, men dagen efter fick jag de första tussarna i handen. Har tappat cirka hälften i nuläget. Nästa cello planeras till den 20 mars.

En sak jag verkligen gillar: gravidmagen har tömts på nästan all vätska. Kan ha mina vanliga jeans igen. Känner mig skön och lätt. Gäller bara att inte tappa för mycket av den ”vanliga” kroppen.

Hur ser det ut i morgon? Det återstår att se. Allt som jag har skrivit inte bara kan ändras. Det kommer att ändras…

Dagens Lenometer:

Livskänsla – hög. Funktion – ja, det går inte att säga annat än att den totalknockande tröttheten påverkar de flesta beteenden på mer eller mindre påtagligt sätt.