lingalena.blogg.se

 Totalt sett är det ju rätt många som dör till följd av en tumör. Särskilt nu för tiden när de flesta lever så länge. Jag tycker att jag är hyfsat ung och har sett fram emot sisådär 40 år till, men hade jag ens uppnått nuvarande ålder om jag hade blivit född för 200 år sedan? Så sent som 1865 dog över 20 procent av dem som föddes före sjuårsdagen. För de 80 procent som klarade sig var det 59,5 procent av kvinnorna och drygt 56 procent av männen som fick uppleva sin 50-årsdag. Detta ger visst perspektiv och ger ännu en påminnelse till mig att vara tacksam för alla ögonblick som förunnats mig, i stället för att begråta de jag kommer att missa.

Jag är också tacksam för att inte vara alltför indragen i kulturella påfund som säger att sjukdom skulle vara ett straff för diverse synder, med skam, skuld och utanförskap i släptåg. Men lite indragen verkar det som att jag som cancersjuk inte kan undgå att bli. Det är fascinerande många som har tagit över den frälsande, övertygande rollen från gudaväsen när det gäller pangmetoder som kan rädda andra från cancer, ibland med sig själv som ”statistiskt” exempel, andra gånger från något man hört eller läst. Nackdelen för mottagaren är att det så lätt kan dyka upp misslyckandetankar i bakhuvudet, lite åt att få skylla sig själv om en inte följer de superbra alternativen som tillhandahålles, tankar om att vara otacksam eller rentav bli betraktad som inskränkt. Det lite komiska är att alla ”övertygade” är så övertygade om att just deras övertygelse är den rätta. Som det brukar vara med övertygelser med andra ord. Det faller därför på sin egen orimlighet att tillfredsställa allas önskan om att välja just deras metod. Så för min del väljer jag nog som jag själv finner vara lämpligt (se nedan).

Jag tror att samtliga förslag som förmedlats till mig har sin grund i välmening och kärlek. Vi vill ju så gärna rädda varandra, vi människor, när vi bryr oss. Och när någon bryr sig om oss är det så trist att göra den välmenande ledsen, generad eller besviken. Men tänker avsändaren på att det kan vara ett förminskande av mottagarens egna kompetens och omdöme att liksom klampa in lite random?  Eller att det kan kännas provocerande och integritetskränkande? 

Det är spännande för mig som psykolog att fundera kring vad som händer mellan i kommunikationen mellan frisk och sjuk, och hur olika det funkar för olika människor. Somliga har så lätt att utgå ifrån mottagaren och inte från sig själv. Det är vackert. Tycker jag. Och lyhördhet är också fint.  Att lyssna, alltså att verkligen lyssna. Nyfikenhet, intresse, bekräftelse...Härligt när det uppstår. Och det gör det, tack och lov, ganska ofta.

Men tillbaka till vad som kan erbjudas en cancersjuk person utanför skolmedicinen. Här följer några exempel:

• Cannabisolja (Som säkert är bra men då det skulle krävas sådana stora mängder för att uppnå den dagliga dosen för min sjukdom verkar det vara för tidskrävande, svårt, jobbigt och dessutom olagligt att sätta igång med storskalig odling. Jag vill hellre sjunga!)
• Kollodialt silver (Känns inte frestande eftersom det kan leda till skador för levern där jag har metastaser. Dessutom andra biverkningar som åtminstone inte jag vågar laborera med, även om förespråkarna inte har problem med sådant. Cancer som cancer liksom.)
• Kliniker i andra länder (Jag får inte ens göra vanliga resor nu, enligt de som bestämmer om försäkringar utomlands. Jag håller också för troligt att läkare som vill rädda sina cancerpatienter inte skulle bortse ifrån globalt kända metoder. Rätt skönt att hellre få vara hemma och göra massa roliga saker, med älskade personer jämfört att ligga ensam i Mexico eller i Tyskland, utan sammanhang och meningsfullhet. Inte ens de språk jag helst njuter av talas i de länderna.)
• Intravenösa, relativt kopiösa mängder C-vitamin (Tyvärr lite svårt att få till utanför sjukhus och ännu svårare på befintliga sjukhus.)
• Handpåläggning. (Vill verkligen Gud att alla över hela världen alltid ska bli friska och isf till vilken ålder? Be gärna för mig men helst då med inriktning att klara svårigheter, utstå plågor och mest av allt att få behålla min livsglädje och min sångröst de gärna många dagarna som jag har kvar.)
• Olika healers, exempelvis Colin Tipping, Louisa Hay. (Googla gärna.)
• Homeopati.  (Detta har jag faktiskt prövat med stor framgång i försomras när jag när jag slutade ha mens och fick vallningar som väckte mig på natten. Inte så jag blev sjöblöt men ändå. Efter att ha intagit de små vita kulorna blev jag helt besvärsfri och har sedan dess inte haft en enda vallning. Placebo eller humbug bekymrar mig inte, huvudsaken att det funkade. Vågar dock inte satsa på detta som huvudsaklig palliativ behandling då tumörmarkörerna inte har minskat under perioden.)
• Råd att jag ska prata med min själ. 

Mitt val just nu är S-metoden. De njutbara delarna av den är extra höga doser av Sång, Skratt, Samtal, Sense, Sex, Springa, Spela trummor, Skriva och Special moments med anhöriga och vänner. Den mindre njutbara delen är ”Såjävlaläskigtcytostatikamenjagvågarintelåtabliattprövajagärändåmamma-karameller”. Första dosen tog jag denna måndag kväll. 

Info och notes

Varit på ångkossan och fått instruktioner och genomgång inför karamellkuren. Vad som väntar mig är än så länge ett  frågetecken. Nya rutiner nu är att vara noggrann med tiden för frukost och middag eftersom karamellerna måste intagas var tolfte timme (för att funka optimalt) och 30 min efter avslutad måltid (om jag vill underlätta för magen). Halvkrångligt. Och så gäller det att smörja, smörja, smörja. Ska ta de här karamellerna nu i två veckor, därefter en veckas uppehåll. Denna cykel ska upprepas fyra omgångar och därefter kan man se om tumörmarkörerna har minskat. Det blir alltså i slutet av januari. Då fyller min pappa år. Hoppas jag kan ge honom nyheten om några extra månader av livstid i present.

Dagens Lenometer:
Livskänsla – hög. Funktion – rätt ok men ganska darrig inför att ha hoppat från högsta trampolinen, vad väntar mig vid plumset?