Hår – mer än en huvudsak
Varje morgon när jag var liten löstes mina långa flätor upp av min älskade mamma så att hon kunde kamma igenom håret och fläta det på nytt. Det var en smått plågsam ritual som alltid inkluderade lite gråt, men det var liksom bara något som ingick i livet, en slags tingens ordning som jag uppfattade det. Det var också en fin stund som vi hade tillsammans och jag tänkte inte ens tanken att klippa bort denna självklara del av mig. En gång i veckan skulle håret tvättas. Det var inte bara så långt att jag kunde sitta på det, det var också tjockt med väldigt många hårstrån, som trasslade ihop sig när de blev blöta. Hårtvätten gick till så att jag stod på knä utanför badkaret och lutade mig över badkarskanten. Den blöta håret blev så himla tungt och jag minns hur mycket lättare tvättproceduren blev när syster A höll i mitt huvud. Jaha, sedan skulle trasslet redas ut. Balsam hade ännu inte uppfunnits och det var verkligen en utmaning att stå ut med pinan. Desto skönare var det när många tjejer runt omkring "alltid" ville hålla på med mitt hår. Kanske göra lite frisyrer, kanske bara greja. Åh, vad underbart det var, och jag har aldrig upphört att älska de härliga rysningarna när magiska händer möter mitt hår!
När jag blev lite större ville jag en vacker dag klippa mig, för att likna andra lite mer, och för att våga något nytt. Pappa var inte jätteglad åt detta. Hur kunde jag tänka mig att klippa av något som var så vackert? (Jag erkänner villigt att jag tänkte samma sak när min dotter ville klippa av sig sitt långa och för ögat så njutbara hår, även om jag både sa ja till det och förstod att hon måste få göra det. Men nog högg det i mig.) Jag fick i alla fall min vilja igenom och håret klipptes så att det "bara" nådde ner till halva ryggen. Mamma samlade (utan att jag visste det) ihop hårlängderna som jag sedan återsåg på min trettioårsdag. När jag öppnade presenten från syster A hade hon fixat en tonårs-Lena-docka via en dockmakare, som låtit sy fast hårstrå för hårstrå på huvudet. En underbar present!
"HLMH?" Detta var ett viktigt kodord på högstadiet mellan vännen S och mig, när ingen spegel fanns att tillgå. Det betydde: ”Hur Ligger Mitt Hår?” Håret var väldigt avgörande för hela livsupplevelsen och jag måste säga att det fortfarande är det! A good hairday, då är det härligt. A bad hairday, då vill jag helst inte visa mig. Mittemellandagarna? Tja, ibland får det vara sådana dagar också. Ibland till och med perioder. Men gillar det gör jag inte! Det är något med identiteten, att jag känner mig som fel person i fel hår. Vad är då rätt hår? Hm...Det går inte riktigt att sätta fingret på. Det ska förstås se ut och bete sig på ett visst sätt men det är också något med längden, mängden, rörelsen, livfullheten och samklangen med ansiktet. Och något mer.
Tanken på att behöva bli av med mitt hår är förenat med en oändlig sorg. Det har jag i alla fall sluppit. Tack och lov.
Info och notes
I tisdags togs blodprov och idag har jag fått veta av läkaren via telefon att karamellbehandlingen inte har bromsat upp de så kallade tumörmarkörerna. Tvärtom har de ökat rätt mycket, från 5000 i oktober till 15000. Så det är meningslöst med fler karameller. I stället kommer jag att erbjudas en intravenös behandling. Effekten kan förhoppningsvis ge mig några extra livsmånader. Jag klarar oftast att hålla humöret uppe men just idag har det gråtits en hel del. Intravenöst är inte min favorit. Ej heller att befinna mig på sjukhuset överhuvudtaget. Vill inte vara patient. Vill bara vara Lena.
Jag har haft mer smärta de senaste dagarna och anade att jag nått en ny level, men var inte riktigt beredd på återkoppling kring veckans prover redan idag, framför allt inte en så jobbig återkoppling. Vi ska träffas på torsdag för att prata mer om alla detaljer kring sjukdomsförloppet, röntgenresultat och föreslagen behandling men han ville ge mig några dagar att smälta det hela. Jag frågade om biverkningarna. Som FAN att håret nu ligger i riskzonen. Jag gråter när jag skriver detta. Se ovan.
Som tur är ska jag på masterclass i helgen, mycket sång alltså. Det behöver jag nu.
Dagens Lenometer:
Livskänsla – hög men inte sprudlande. Funktion – rätt ok.