Många grindar på vägen
När utvandrargänget från Ljuder socken lämnade hemorten i april 1850 var det nymåne. Jag vet inte hur månen stod när jag skulle igenom den första grinden på min oväntade resa. Men som i så många andra livssituationer känner jag igen både frågor och svar från Vilhelm Mobergs personer och livsöden, i böckerna som jag läst oräkneliga gånger. Det var en stor dag när jag som 14-åring fick min egna röda utgåva. Tack, mormor, för att du ansåg att det passade sig med vuxenböcker för mig.
Och tack för att jag inte är först med att tackla svårigheter som kan torna upp sig. Särskilt när livsboken innehåller kapitel av sådant slag, att de inte ens går att föreställa sig vad som komma skall. Det känns så skönt och trösterikt att andra har varit med om samma sak, om än med sin unika upplevelse. Vi må vara ensamma på sätt och vis, men är ändå delar av varandra på vis och sätt. Hur jobbigt vore det inte att vara den första som skulle dö? Jättejobbigt! Eller den första som skulle ut och åka ”cancervägen”? Fy faderullan! Så tack igen för trösten att få vara del av mänsklighetens nätverk.
Info och notes
Grindarna på min väg utmärks i nuläget av att de håller på att byta färg, från något flera och något svårare att ta sig igenom. I torsdags förra veckan träffade jag (och mina älskade och värdefulla stöttepelare) ångkossans läkare för återkoppling på div undersökningar, samtal och nya planer. Att tumörmarkörernas värde hade ökat var redan känt. Röntgenresultatet bekräftade att de var både fler och större, samt spritt sig till skelettet. Det var inte så kul. Beslut om intravenös behandling fattades, och den behövde inledas snarast. Därför sattes en Piccadilly in i överarmen redan dagen efter. (Piccadilly = en slags kateter som kan leda dropparna till större kärl, heter egentligen ”picc line”.) Jag var ganska skraj för den, men det gick lättare än vad jag trodde att få den på plats. Och så länge jag slipper se vad som finns under den vita lindan står jag ut. Inom ett par veckor ska jag få en så kallad portacath i stället (googla), en behändig sak som man till och med kan bada med. Den nya behandlingen ska förhoppningsvis ha en mer effektiv palliativ verkan än karamellerna, men innebär också starkare biverkningar. De flesta biverkningar är sådana som härjar inombords, håravfallet är svårare att missa för omgivningen. Nästa gång du ser mig kommer jag ha peruk, eller möjligen någon av de skojiga mössorna som jag försöker muntra upp mig med. Bloggbilden i detta inlägg togs på väg till perukmakaren. Känslorna svallade. Och svallar fortfarande. Lätt är det inte! Uppskattar all pepp på FB och Insta. Lägger till några nya sångprojekt.
På tisdag är det dags för behandling nummer två. (Kuren ska pågå under tolv veckor, i treveckorscykler.) Jag hoppas att jag inte ska råka ut för samma sak som vid premiären i måndags. De första fyra timmarna gick det ingen större nöd på mig. Jag låg och kollade på Bron, ägnade mig åt instudering av operanoter, fick besök och sov en stund. Men plötsligt svullnade jag upp, fick svårt att andas och blev akut gravid i sjätte månaden (tänk hårdpumpad badboll). På kvällen åkte jag till operarep som om inget hade hänt. Det var skönt att lägga allt med cellgifter, smärtor och allmänt kaos åt sidan, men jäkligt störande att inte kunna knäppa brallorna. Om jag har bebisar i magen har jag gärna en fin bulle på magen, annars kan jag väl säga att jag är mer förtjust i plattversionen av min mage. Men som så mycket annat nu för tiden var det bara att tugga i sig även denna bulle, och sedan åka till H&M för att hitta ett par snygga mammabrallor.
Har inlett långtidsverkande morfin för att hantera ökade smärtor. Prövar den praktiska plåstervarianten. Det var helt underbart att få sova en hel natt och att uppleva hunger.
Dagens Lenometer:
Livskänsla – hög. Funktion – krux med mage, ätande och smärta går inte spårlöst förbi, men det mest knockande är den vingliga, geléartade och totalt nedsläckande energilösheten som uppstår när blodvärdena dyker (= vanlig biverkan av cytostatika). Och jäklar, vad svårt det är att skriva när de kognitiva funktionerna fastnar i en seg gröt. Det tog mig fem ggr längre tid är normalt att skriva ett pressmeddelande som skulle iväg i veckan ("Ja till skratt i dödens väntrum"). Stabilisering välkomnas!