Månen väntar
Jag tänker mig att min sista färd går till månen. Där har jag en liten stuga som väntar. Så kan vi vinka till varandra vid månsken.
Men innan dess återstår en sjukdomstid, med allt okänt som den innebär. Jag är inte så himla social; har inte ork att ta emot många besök. Men vila trygga i att vi redan bär minnen, kärlek och avsked inom oss. Ett möte mer eller mindre spelar inte så stor roll i livets stora väv. Jag är så glad för alla trådar som alla har bidragit med under alla år. Och jag är tacksam för alla tecken som jag får tillbaka, att också jag har spunnit trådar till era livsvävar. Kärlek!
Jag hoppas att många, många kan närvara på min begravning som kommer att äga rum i Katarina kyrka. Dit är alla välkomna: familj, vänner, kollegor, grannar, sångare, gamla och nya underbara relationer och personer. Även alla mina vänbarn! Efter begravningen blir det en mer begränsad minnesstund. Så småningom kommer urnan med min aska att flytta in på min lilla tomt på Skogskyrkogården.
Info och notes:
Klarar inte att äta det jag behöver. Är nu inne på andra veckan med näringsdropp varje natt. (Tack vare ASIH.) Först var det lite läskigt, men det är bara att tugga i sig. (Eller snarare suga i sig.😊) Anstränger mig för att få mina doser av Promenadon. Har fått dra ner lite, men fortfarande klarar jag oftast 20 000 steg/dag. Dessemellan är det allt ifrån skraltigt till riktigt svårt.
Svaret på röntgenundersökning i fredags ledde till beslut om ingen mer behandling.
Lenometer:
Livskänsla – alltjämnt vacklande, men jag kämpar på. Det mesta är ganska plågsamt. Tacksam för underbara anhöriga.