November, min vän
Jag vet att det finns ett hyfsat stort gäng som har en annan uppfattning än vad jag har. För jag älskar månaden november. Alla andra månader är förvisso också mina favoriter, men november är något alldeles enastående njutbar. Att få vara med om naturens nedvarvning inför kommande vila. De sista löven ramlar av och luften är mättad, som vore den full av lugnande vaniljsås. På något märkligt sätt sätter den extra sprätt på mig samtidigt som den balanserar. Det får gärna smådugga och vara lite dimmigt också! Kanske grundar sig min goda relation till november i att jag fyller år då. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och jag minns så starkt lyckan när jag första gången upptäckte att det stod 20 november tryckt på mjölkförpackningen. Lika magiskt varje år! Fortfarande! (Och nu för tiden slipper jag att dricka den äckliga mjölken.) Lite sol är väl bra då och då, men ett av mina drömländer är Island, med sitt omfamnande och mulna klimat. Det var på vippen att jag och sonen P skulle resa dit på fredag. Från början var det Japan som var vårt resmål. Biljetterna var bokade och planerna på vad vi skulle hitta på för skoj tillsammans var i full gång. Inte visste vi då att den förbaskade tumörmarkören skulle dyka upp på arenan och sätta käppar i hjulet för en långresa. Det var inte mycket annat att göra än att tänka om. Island dök upp som ett härligt alternativ, betydligt närmare men ändå upplevelserikt. För säkerhets skull ringde jag försäkringsbolaget för att kolla om det behövdes någon extra försäkring, utifall att jag skulle behöva sjukhusvård eller om det skulle bli nödvändigt med ambulansflyg. Och det var ju tur (eller otur, beroende på hur en ser det) att jag ringde, eftersom det visade sig att det är nödvändigt med en så kallad medicinsk förhandsbedömning för folk i min situation. Och inte fan klarade jag den! Det bidde inte Japan. Det bidde inte Island heller. Det bidde Västkusten! Men det är ju också ett fint resmål, faktiskt underbart. Jag kommer att tänka på en av alla våra airbnb-gäster som, inspirerad av Läckbergs deckare, åkte ända från Brasilien för att uppleva Fjällbacka i bästa-värsta höststormarna.
PS Den vackra tavlan är broderad av min älskade mamma.
Info och notes
Det har varit skönt att slippa hålla koll på klockan för mat och medicin den gångna ”karamellpausveckan” och jag har också känt mig lite mer bekväm med ett småskvättigt, men dock, drickande av alkohol. Igår luktade jag exempelvis på flera nubbar när vi sjöng nästan alla sånger i Uppsalas studentsångbok. Det ska inte vara något hinder för att dricka vin under behandlingsveckorna men det känns skumt på något vis att skölja ner den här typen av karra med alltför starka drycker. Jag är så grön än så länge, tror att jag blir lite modigare med tiden. När det gäller mina fotsulor har jag fått känna på hur det känns när trampdynorna blir så brännande att det inte funkar att gå. Första gången det hände hade jag visserligen gått en och en halv timme så det fick jag väl nöja mig med, men de därpå följande dagarna fick jag välja annan kroppsrörelse. Nu i slutet av pausveckan är det nästan ok igen. Efter uppföljningssamtal med ångkossan i fredags verkar planen nu vara att sänka dosen så jag ska slippa gångsmärta. Det lustiga är att effekten sägs bli likadan även om karamellerna blir svagare. Vore det inte bättre att börja med svagare från början? Nja…Tydligen inte…Imorgon blir det lite spännande att höra hur blodplättarna har klarat sig, med eller utan fötter är det ändå de plättarna som kommer avgöra om jag överhuvudtaget kan fortsätta med den planerade kuren.
Dagens Lenometer:
Livskänsla – hög. Funktion – rätt ok.