4

Månen väntar

 

Jag tänker mig att min sista färd går till månen. Där har jag en liten stuga som väntar. Så kan vi vinka till varandra vid månsken.

Men innan dess återstår en sjukdomstid, med allt okänt som den innebär. Jag är inte så himla social; har inte ork att ta emot många besök. Men vila trygga i att vi redan bär minnen, kärlek och avsked inom oss. Ett möte mer eller mindre spelar inte så stor roll i livets stora väv. Jag är så glad för alla trådar som alla har bidragit med under alla år. Och jag är tacksam för alla tecken som jag får tillbaka, att också jag har spunnit trådar till era livsvävar. Kärlek!

Jag hoppas att många, många kan närvara på min begravning som kommer att äga rum i Katarina kyrka. Dit är alla välkomna: familj, vänner, kollegor, grannar, sångare, gamla och nya underbara relationer och personer. Även alla mina vänbarn! Efter begravningen blir det en mer begränsad minnesstund. Så småningom kommer urnan med min aska att flytta in på min lilla tomt på Skogskyrkogården.

 

Info och notes:

Klarar inte att äta det jag behöver. Är nu inne på andra veckan med näringsdropp varje natt. (Tack vare ASIH.) Först var det lite läskigt, men det är bara att tugga i sig. (Eller snarare suga i sig.😊) Anstränger mig för att få mina doser av Promenadon. Har fått dra ner lite, men fortfarande klarar jag oftast 20 000 steg/dag. Dessemellan är det allt ifrån skraltigt till riktigt svårt.

Svaret på röntgenundersökning i fredags ledde till beslut om ingen mer behandling.

 

Lenometer:

Livskänsla – alltjämnt vacklande, men jag kämpar på. Det mesta är ganska plågsamt. Tacksam för underbara anhöriga.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Tack Lena 💟 mimmi

2 Kerstin Karlström:

skriven

Hej Lena!
Blir väldigt berörd av vad du skriver. Livet är ibland alldeles för jäkligt och orättvist. Hoppas tiden du har framför dig inte blir alldeles för jobbig. Fantastiskt att du orkar promenera så långt. Det är en vacker tid nu när vitsipporna slagit ut.
Jag besöker ofta min systers grav på Skogskyrkogården, kvarter 51. Hon var ju också född 1959, men fick bara bli 45 år. Skogskyrkogården är en väldigt vacker och fridfull plats. Jag kommer att besöka din lilla tomt när du flyttat in där, vilket jag hoppas dröjer än ett tag.
Många tankar och kramar från Kerstin

3 När mina barn var små, för drygt femtio år sedan, sjöng vi ofta Lyckans land av Anna Maria Roos. Den handlar om en liten gosse, som frågade en liten flicka, som satt vid vägkanten om vägen till Lyckans land. Början på den näst sista strofen lyder:

skriven

mina barn var små för drygt femtio år sedan sjöng vi ofta Lyckans land av Anna Maria Roos. Den handlar om en liten gosse, som frågade en liten flicka han träffade på , om vägen till Lyckans land. Början på tredje strofen lyder så här: ”

Svar: Sången Lyckans land känner jag väl till (Ur Nu ska vi sjunga). Jättefin sång!
lingalena.blogg.se

4 Anna:

skriven

För min del känns det bara passande att min sista fysiska bild av dig blir den som Facebook raderade av upphovsrättsskäl (grrr), en glittrande Lena som dansar till "Don't stop me now" omgiven av dansande vänner och familj.

Jag vill också tacka dig för att du delar med dig av så mycket av din upplevelse. Som små reserapporter från en väg de flesta av oss inte varit i närheten än men vet att vi kommer till nån gång - eller en annan, liknande väg.

Om du orkar finns här en fin liten film om döden och ett sätt att ta hand om den som vi kanske kunde lära oss något av. Kram!
https://www.facebook.com/bbc/videos/2226882743993579/

Kommentera här: